Mamma det är inte du som tänker, det är ju djävulen som talar, och säger till dig att kasta en hink med kallt vatten över din som ligger i sin säng deprimerad, slut, och vägrar att att gå till jobbet. Din övertygade kristna tro vad spelar den för roll när du inte har någon kärlek och medkänsla? Det allvarligt traumatiserade barnet jag som efter pappas självmord febrilt sökte efter trygghet hos andra människor, i rockmusik, sport och flickvänner. Mammas skräck inför svaghet och misslyckande. Allt är bra i familjen, det finns överhuvudtaget inga problem och Gud beskyddar oss alltid. Jag spelar välmående eftersom det premieras.
Jag blir alltmer två olika personer. En yttre och en inre. Den jublande glädjen är borta.

När jag var 18 år gammal, hösten 1983, efter att jag hade tagit mammas bil för att ta livet av mig, men fick sladd och kraschade av en grusväg, men förblev fysiskt oskadd. Jag föll ned i den gränspsykotiska bottenlösa avgrunden och det var ingen som tog emot mig. Gud som var frånvarande och med stor sannolikhet död. Mammas kalla och panikslagna ögon, hennes stesolidintag, avstängdhet, falska trygghet och positivism. Fasaden som till varje pris måste vara intakt och övertygande. Djävulen som njuter fullt ut.

De svaga och utslagna i samhället som drivs till en dysfunktionell och mer eller mindre utarmad marginaltillvaro utan innehåll och mening. Att bli deporterad till en avskyvärd etta i miljonprogrammet. Visst jag förnekade under flera år att jag led av psykisk sjukdom så att det var väldigt svårt att hjälpa mig, men att bli förpassad till en sysslolös tillvaro i ett eget boende skulle visa sig vara helt förödande. Känslomässigt var jag fortfarande elva år, som att tiden stannade när min pappa natten mot den 5 maj 1976, min födelsedag, valde att avsluta sitt kaotiska och förtvivlade liv. Att ett par månader efter hans död bli utmobbad av min suspekte nyinflyttade styvpappa, och min så kallade mammas likgiltighet inför det.

Självhat. Självutplåning. Att gå in i den sköna underbara dimman och fantisera ihop ett annat jag som är starkt, coolt, och fullständigt osårbart. Begynnelsen till det som bara inte får inträffa: schizofreni. Jag sitter i ettan i Varberga sommaren 1985 och lyssnar på The Stooges No Fun och jag har inget riktigt liv. Det är ingen som har koll på hur jag har det, hur jag mår. Den blytunga bipolära depressionen och den avsevärt förvirrade gränspsykosen som svart sköljer över mig metodiskt nedbrytande och obarmhärtigt. Jag har inte en aning om vem jag är eller vad som har hänt i livet. Om ett drygt år så exploderar det psykotiska sammanbrottet som är slutet på allting. Själens död. Jagets död. Kärlekens död.

Den maximala katastrofen som varar i ett år som känns som en evighet. Varje dag är en evighet. Ett menlöst sprattlande och desperat försök att komma tillbaka till ett friskt och vettigt liv i och med en hysterisk bipolär supermani våren och sommaren 1986, men sen blev allting svart. Jag skrev och gav ut en diktsamling men sen en konstant skräck- och fasasurrealism totalt omöjlig att hantera och dämpa. Att gå omkring som en zombie. Att vara ingen och ingenting inför en omgivning som är förvirrad och skräckslagen.

När jag fyllde åtta år 1973 så ordnade min snälla mamma och pappa en heldag för mig i Stockholm med Tekniska museet, Gröna Lund, Restaurang, och Bio med min stora idol Tintin. Det är bland de härligaste minnena från min barndom. Hur jag somnade i baksätet på vägen hem och pappa som bar mig in till sängen i det idylliska radhusområdet Paradiset. Morgonen efter: bygga lego och lyssna på ABBA Ring Ring. Bäste kompisen Per och jag blandade salpeter och socker som brann intensivt i Varbergaskogen. De blev en helt otrolig rökutveckling och vi sprang hem rädda för polisen. Sån där var lågstadietiden. Innan de stora mörkren skulle välla in tills allt blev svart.

(Bilden på mig är från 1975 i augusti skolstarten i fjärde klass.)