Den desperate pojkens kamp för psykisk överlevnad. Han struntar i skolan, cyklar till lasarettet där han sitter med bedjande hundögon gentemot läkare och personal en hel morgon och förmiddag. En byracka
som söker trygghet, stabilitet, och någon
slags logik i den surrealistiska tillvaron.
Den nyinflyttade styvpappans arrogans
och mobbing. Pappas självmord tre månader
tidigare. Mamma som inte riktigt existerar
för den elvaårige pojken som sugs ned i förträngandets träsk av ett lugnt och skönt bedövande icke-vara. Ett övergivet barn som inte orkar finnas till i en helt orimlig tystnad och tomhet. Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen. Det kommer att gå dåligt för mig när jag blir vuxen. Men mamma är så euforiskt nyförälskad och står och kvittrar vid spisen. Det är ingen fara med pojken och
allt kommer att ordna sig. Vi är ju under Guds
beskydd. Den förtvivlade och skräckslagne pojkens extremtotalradikalförträngning, den enda kvarstående strategin. Att helt enkelt stänga av negativa känslor och stänga ned inre rum. Det är härligt flummigt och skönt att gå in i dimman tycker pojken, och att verka vara välmående och fylld av humor och livsglädje. En livsstrategi som kommer att leda till en utstuderat grym schizofren psykos om tio år. Att som en helt normal friskus springa omkring och leka tillsammans med de andra intet ont anande barnen. Det är inga som helst fel på mig tänker pojken som besatt och sätter på en skiva med hårdrocksgruppen KISS på stereon.
Den schizofrena psykosen tio år senare som ska pågå under ett fullständigt fasansfullt är ingenting som det är möjligt att uthärda.
Det är en totalt urballad skräcksurrealistisk mardröm som bara kommer att fortsätta med sin terroriserande maximaltortyr. Varje dag är en evighet. Att vara speciellt utvald av djävulen att pinas och plågas omåttligt mycket med ett utraderat jag och själsliv. Tio år tidigare: mammas och styvpappas lyckosfär är stängd för olyckspojken som kör sitt eget race i sitt inbillade välmående. Det ska vara skönt att vara ett helt normalt barn. Alla vuxna är så positiva och optimistiska allt enligt den gängse och typiska, galna tidsandan. Ingenting ont kan någonsin inträffa. Oro och ångest stänger man bara hux flux av och skrattar åt ett sjukt skämt. Kompisen och grannen Anders Tengelin misstänker inte att det är något som är fel på pojken. Ingen hyser någon misstanke. Livet leker! Allt känns toppen! Styvpappa är hård som granit. Mamma finns inte. Pojken flyr in
i musiken och fantasin. Sjukdomsprocessen
är proggressiv och elakartad. Tio år senare i juli 1987 sitter pojken på hängbron över Svartån i Örnsro i Örebro med en lina och en stor sten liggande bredvid sig. Han är alldeles för onykter på Absolut Vodka för att kunna genomföra självmordet. Vidriga människor med sin cancersvulstattityd som kommer cyklande förbi pojken med en total frånvaro
av medkänsla och respekt manande honom
att gå hem och lägga sig. Pojken går hem några hundra meter och lägger sig. Det är den absoluta nollpunkten. Psykosen har pågått i ungefär tio månader och pojken är ensam och övergiven och isolerad sen tre månader. Psykiatrin är gravt dysfunktionell och socialtjänsten har kanske semester. Att död vara tvungen att gå och köpa mat och bli utstirrad. Att knäppa på TV:n vid klockan 17 och sen sitta och glo hela kvällen för att distrahera bort det psykotiska tillståndet, och kapa topparna på den bisarrt påträngande overklighetskänslan. De fyra äldre syskonens totala frånvaro. Alla människors totala frånvaro och tystnad. Man befinner sig rent fysiskt i en lägenhet men man existerar inte. Svartån flyter död och tung genom semesterstaden. Trots att folk vet att de med 100 procents säkerhet kommer att dö någongång i en grotesk och absurd framtid så söker de inte det riktiga livet i kärlek och sanning. Vad som helst men bara inte kärleken och sanningen som är alldeles outhärdliga med sitt orimligt idealistiska krav på att gå på djupet, vakna upp, och få till en livsviktig och alldeles nödvändig förändring. Människor som hjärntvättas lugnt och metodiskt redan från att de är små barn, ett utpräglat våld omöjligt att försvaea sig mot.
Idag en varm dag i mitten av juli 1987 så har den psykotiske pojken sökt sig till Stadsparken på öster. Han läser romanen Nyår av Stig Larsson och sitter bland utslagna mycket underliga människor på en parkbänk.
Konstiga personer som dras till varandra. Både psykotisk och med bipolär sjukdom är han varken diagnosticerad och medicinerad trots upprepade inläggningar inom den helvetiska psykiatrin. Att gå omkring och inte existera är verkligen en tuff utmaning dag efter dag, vecka efter vecka. Att man skulle kunna bli frisk är en fullkomlig omöjlighet. Sånt händer bara inte.