Människor, förslavade, som stänger av känslor de inte kan hantera och sina framtidsdrömmar. Som att strypa bensintillförseln till en motor, livet står still. Döva sig med TV, mobiltelefon, mat, alkohol, och ett självbedrägeri så att själen somnar och man befinner sig i ett bekvämt avtrubbat limbo och status quo. Vad är meningen med livet? Är det bara en lång väntan på pensionen och döden? Är det inte mer än så, att vara en kugge i ett bisarrt avskyvärt samhällsmaskineri, ett sjukt permanent sorts undantagstillstånd av förnekad innersta vilja, längtan.och livshunger. Ett alldeles normaliserat tillstånd som man inte är medveten om för man har för länge sen glömt bort vad det är som har gått förlorat, vem man är på djupet. Min fruga som i sitt plötsligt uppblossade vansinniga hat har börjat att kasta ut allt vårt bohag, prylar och pinaler, från balkongen, på bilarna tolv våningar ned. Hon är så mobbad på jobbet sen en lång tid tillbaka, plus att hon har blivit våldtagen tre gånger och två av plågoandarna blev friade i tingsrätten. Jag har full förståelse för hennes utbrott och agerande. Pianot som vi baxar ut och hivar rakt ned i asfalten. Vad har vi att förlora? Vi har inga riktiga liv, ingen värdighet, och vår integritet är bruten för länge sedan
i och med att vi är lågavlönade inom den offentliga sektorn. Idag fick vi matkassar från Frälsningsarmen igen. Frugan är traumatiserad, inte långt ifrån utbränd och jobbar deltid inom den superstressiga hemtjänsten. Cynismen som är inbyggd i själva samhällssystemet. Politiker som är fullständigt likgiltiga zombies med sina höga löner. Sverige är en grotesk mardröm som det inte går att vakna upp ur. Jag som är sjukskriven sedan fem år för utmattning och gränspsykos med en helt katastrofal uppväxt. Vi dränker lägenheten
med två dunkar bensin och tänder på. Vi
ringer 112 och sen går vi nakna ut i den sköna sommarnatten i en underbar känsla av total befrielse. På avstånd sitter vi och dricker vin och ser när blåljusen strömmar in. Vi fick fyra års fängelse var och vi stortrivs med tillvaron att vara inlåsta och har fått flera nya fina vänner. Att stå helt utanför samhället, en stark känsla av en paradisisk glädje. Fängelset en fristad och ett andrum där vi blir kristet troende och får tala med jättebra psykologer. Framtiden ser ljus ut och talar om att skaffa barn.

När vi har suttit av våra straff så vi en stuga av kommunen ute på landet. Där känner vi doch ganska omgående att det är dåliga vibbar. Det är oförklarligt svart av flugor i fönstret på toaletten. Vi sover dåligt. Människor från en frikyrkoförsamling i närheten, som vi inte är välkomna till, krossar våra fönster på natten. Kommunen går inte att nå. Duschen fungerar inte och folk skrattar åt oss i mataffären. Barn som kastar sten. Polisen anklagar oss för att ha vandaliserat stugan och vår granne bonden skäller ut och hotar oss med stryk. När vi kommer hem från stan en dag så brinner stugan för fullt. Vi inser att vi, trots att vi är oskyldiga, kommer att åka dit för branden.
Vi tar bussen in till Örebro och skaffar bensin som vi dränker oss själva med, ställer oss på Stortorget och tänder eld på oss stående på
knä i bön. Döden som den enda utvägen. Himmelrikets port som öppnar sig och en kärlek som strömmar mot oss i ett vitt ljus.