En matt själ vandrar mot tidens ström,
har sedan länge glömt sin stora dröm.
Ett sovande sinne som aldrig mer vaknar,
trött på att vara den som ingen saknar.

Leds på den omänskliga lystnaden
själen önskar nå den stora tystnaden.
Fjärran verklighetens tröttnande skrik,
där hans lekamen blir ett ruttnande lik.

Där ska själen så drömma i evighet
och ostörd få glömma i ensamhet.

© Boa Berg
2006-09-13
02:23