Mosaikbitarna låg nedåtvända – bortvända från solen.
Jag vände på dem, en efter en…
Solljuset nådde plötsligt varje del och reflekterade ett färgspektra så unikt
att jag blev bländad.

Jag fortsatte att vända och söka efter lösningen.
Övertygad om att den sanna bilden skulle framträda.
En del bitar var trasiga, några såg slitna och nästan antika ut.
Andra var kolsvarta eller grå, men de var vackra i sin ofullkomlighet.
Tillsammans bildade de en perfekt helhet.

De blev mina byggstenar. Av dem skapade jag olika bilder, mönster och figurer.
Jag lärde mig hur jag bäst skulle foga samman delarna. Jag pusslade och trixade.
En dag fann jag vad jag sökte – min spegelbild, avbild, tvilling…
Så lik men ändå så olik mig själv. Jag älskade vad jag såg!

Oförklarligt fick bilden ett eget liv och återformade sig till sitt ursprungliga,
ostrukturerade tillstånd.
Mitt tålamod, min vilja och min kärlek tillät mig aldrig att ge upp.
Bilden skulle bli hel!

Jag hängde bitarna i ett träd och lät dem spela för mig i vinden.
I en ljusspegling såg jag svaret.
Jag kastade mosaikbitarna i den magiska sjön – känslornas vågsvall.
Bitarna flöt samman och den sanna bilden danades för att förbli!

Med vattnets hjälp fick jag fram bilden av Dig.
Ur sjön steg Du upp, likt en trollslända upplyft av sina färgsprakande vingar.
Nu flyger du fritt i kravlöshetens namn och jag kan bara säga;
”Jag älskar dig precis som du ÄR!”