Det var ett tag sedan vi möttes.
Du och jag.
Som vänner.
Utan murar, bara vi två.


Det var ett tag sedan jag kände mig älskad.
Då ett par ögon såg på mig och tittade på Emma.

Det var en tid sedan då jag inte behövde oroa mig.
Då jag visste vad jag hade och inte hade.
Nu vet jag inte längre vad jag inte har.
Och ännu värre.. Vad har jag?

Har jag något minne kvar av dina ögon, ditt skratt och din beröring?
Finns det några ynka minnen kvar av dina värmande ord?
Jag betvivlar det.



Betvivlar starkt.