Jag hörde ett rop långt ifrån (jag var i mina egna tankar).
Någon som ropade Ema, någons röst jag kände igen.

Så osmidig som jag slänger jag mig runt och ser dig,
du är som alltid lika vacker på ditt speciella sätt.

Halvspringer fram (jag är ju aldrig snabb, men försöker) till
och kramar om dig.
Du har en stor vit jacka på dig, fluffig.

De första jag tänker är att du ser ut som Isi (ett gossedjur, en isbjörn)
i den jackan och ler lite.

När du skyndat iväg på din egna väg skrattar jag till,
de andra stirrar.
Jag skrattar för du såg mig.

Sedan tänker jag tillbaka på din stora jacka, isbjörnen.
Jag vill testa om vi får plats i den, båda två.
Och se om den skyddar oss.

Speciellt dig.