Är det krafterna som gett vika
När versmåtten nu överges?
(men vem har jag att svika!)
det var senast häromnatten som jag hörde:
lyriken i dess nya tappning

Har odugligheten bland de unga
Numer slagit rot i poesin?
Är dikten likställd med dräggiga bekymmer
Sådana, som blossar upp på klubbarna?
Konsten har behov att vara aktuell.
Ej blott sensuell?
Varför skulle dikten vara skönare
Än något annat som ständigt skiner
Ömsom drabbas av fördunkling

Usling, är den som ej förstår
Sin enkla lott i livet
Att söka det stora klivet;
O, den människan har intet lärt
Om att enklare se till att stilla
Detta fåfängliga begär.
Ty vad är det att hålla kärt? Flykten!
Då är det tydligen bevisat –
Den uslingen har flytt sig själv, och är därmed intet.

Nej, stilla bör man stå och titta på
Och kan man sjunga – sjung!
Kan man skåda blomster – skåda!
Och förtälj oss allt så skall jag lova
Att glädja och att prisa ditt bestyr
Och du; bliv ej yr;
Snart skall vi ändå sova!