Skön är Elin när hon dansar
Ensammen i rummet, medan andra
Ler och är försjunkna i varandra
Men själv jag fäster blicken stint
På hon som följer känslan blint
Aldrig till en flicka så dansant
Har jag dragits likadant;
Om jag mot henne förut varit avog -
Nu är hon min käraste förvant!

Gott är förnuftet – lusten ock!
I afton är den sista särskilt stark,
Ty skönt det är på okänd mark
Om marken bär på Elins dans
O, den kropp som är i trance!
Obetydlig är vid detta skov
Känslan inom mig så dov;
Nej, förnimbar äro vällust endast
När Elins bål nu åter gör en lov!