Vad har jag att ge dig,
Du kvinna som jag tänker på.
Mångfalden av männskor
Blir stundom primitiv, delas upp
i roliga och tråkiga
Och jag tillhör, vid tiden för fördelningen,
alltjämt de tråkiga.

Och jag famlar efter att äntra den värld
Där jag erkänns som rolig.
Ty jag är rolig.
Men inte i den vanliga världen.
Roligheten kräver särskila premisser
För att aktiveras.

Och godhet upplöses i frustration;
Bär ingen ögon av förståelse;
Har ingen hörsel nog att hörsamma
Det ofantliga i tystnaden.

Kraven är törhända lika orimliga som fantasin.
Men är det inte fråga om vart krafterna finns?
Visst katten kan nån i denna stad
Se spårvagnarna ännu lunka utmed fjärden;
Visst synes dammet virvla ifrån vagnar,
Och visst kan fler än mina öron
höra bagarn där vid hörnet ropa på sin dotter!

Om jag blundar är jag där, på skeppen som sjuder
Genom öarna i karibien
Och allt medan jag passerar en Pressbyråaffär
Korsar jag den amerikanska kontintenten och slår bo
I Pennsylvanias skog.

Rikt att hugga ved! Inte vandra här.
Rikt att låta spisen koka! Vart finns det sprittande livet?
Rikt att vandra på ett berg! Här stiger stenen förlamande genom fötterna.
Rikt att höra fågelsången! Varför väser unga om sin tomma jämmer?

Så i vilket rum hade jag tänkt,
Att du skulle få bo,
Jag som inget husrum har i denna värld,
Ingen eld finns här att värma dig,
Ingen mat finns här att nära dig,
Inga ord hörs här som roar dig,
Blott en klagovisa som går ständigt
Och försvinner först
När rätta nyckeln vrids.