Själen diktar och jag använder pensel för att skriva med vatten på en bergshäll. När solen kommer och orden ångar upp till himlen, kanske min sanning har förändrats. Kanske lever den kvar hos någon som hann läsa.
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Själen diktar och jag använder pensel för att skriva med vatten på en bergshäll. När solen kommer och orden ångar upp till himlen, kanske min sanning har förändrats. Kanske lever den kvar hos någon som hann läsa.


Han har inte hört mig sjunga än

 

 

Jag ljög.

 

Trodde jag visste bättre. Jag har varit övertygad om att ensam är stark, tills det åt upp mig inifrån och skalet sprack. Det skulle hända något om någon släpptes in i min verklighet. Du har aldrig känt äkta trygghet, aldrig vågat öppna dig. Men solen ger lugn i dagarna och stjärnor låter mig drömma fritt om natten.

 

Kanske väntar jag förtvivlat på någon som ska ge allt det där äkta, som gör att det blir sann kärlek. Kanske börjar jag bli trött på alla möten, alla som får mig att först hoppas och sedan tvivla. Kanske famlar jag vidare i livet utan att någonsin komma på varför ingen förstår och ger till sist upp hoppet. Kanske är vi många som känner samma sak.

 

Men jag ville verkligen ha honom för min egen skull. Det är den han är och framför allt den jag blir när jag är med honom; han får mig att älska mig själv. Han som delade mina tankar en gång, vecklade ut vingarna så jag kunde känna vindarna i håret, känna tyngdlösheten och flyga med svanarna i formationer.

 

 

 

Jag ljög också.

 

När du jagade tiden ville jag hindra din framfart, din iver. Om du hade sett vart du var på väg, då skulle du förstå varför jag drog i dina armar, slet i dina kläder. I mörker springer vi bara fortare, blir tunnelseende. Du hade inte märkt att solen gått ner för länge sedan, trötthet slukar omdöme och distans. Stjärnor hjälper inte den som inte lyfter blicken. Till och med min renaste välvilja kan förvandlas till blodiga huggtänder, när din sårbara akvarellblick har suddats ut.

 

Man får det man ber om oftare än man tycks förtjäna; en dans med änglars leenden eller en allé av demoner. Den går sakta upp för mig, skillnaden mellan förnuft och känsla. Vill du verkligen att jag ska fortsätta lyssna, om du säger att du ingenting behöver?

 

Det var inte jag som talade. Något pressade luften ur mina lungor; fick inte fram ett enda ord. Det skrämde dig att han ville nå din själ. Jag var livrädd att han inte skulle hitta den; inte för att han är dålig på att leta, inte för att han skulle ge upp, inte nödvändigtvis för att jag trodde att han skulle avfärda mig. Nej, du var osäker på om den existerar.

 

Förlåt att jag inte är snabbare på att förstå hur jag påverkar andra. Och hur somliga får mig ur balans. Men jag blev förvirrad, förlorade mig själv i ett djup av tvivel. Jag delar dina känslor, om du låter mig. Nu har jag lärt mig mer om varför det är fel att ta andra för givet. Alltid. Alltid.

 

 

 

Jag tror ofta att vi blir lurade av något större;

 

För jag samtalar mest med mig själv. Antagligen. Vi lever i våra egna illusioner, vår förväntning över hur livet ska se ut och vilka vi ska vara. Mina livslögner har varit många. Jag är ledsen att de går ut över dig. Så länge som du anstränger dig för att göra rätt, kommer min starka känsla vara att jag kan göra fel.

 

Men man blir bara bitter om man lever i ånger, för vi gör alltid vårt bästa. Så jag lyssnar efter frågan igen. Jag lyssnar efter viljan en gång till, skulle förstå mer nu, om du låter mig. Han och jag delade samma intensiva känsla en gång. Och nu skulle vattendropparna få leka över huden tillsammans med hans händer i skenet av ett stilla stearinljus. Vi kan mötas, sluta våra ögon och se sanningen i varandra.

 

Att älska sig själv genom någon annan är fel, så du ska älska andra genom din egen kärlek. Jag vill uppleva, känna tillit.  Du kommer våga, om du låter mig. Låt det ske.

 

Och detta är vad som sakta försvinner från en len bergshäll någonstans under solen och svävar uppåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 




Prosa (Novell) av Marlene Anna Linnéa
Läst 1935 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2006-09-29 15:32



Bookmark and Share


  Childlike Wild
Vi lever i våra egna illusioner, så himla sant och vi är många som måste inse hur man älskar genom kärlek. Fint skrivet
2007-03-23

  Lola
Om han har läst den här texten, så kan man säga att han har upplevt din sång.
Fastnade direkt. 'Jag ljög.' ...är en oerhört effektiv öppning. Det är den där gamla filosofiska paradoxen, du vet, "alla från Kreta ljuger alltid" sa Epimenides som själv kom från Kreta... vilket betyder att han alltså ljög när han sa det... vilket då dkulle betyda att det var sant... eller, vänta... hehehehe - cirkelreferenser är inte att leka med. =)
Iallafall, din text fungerar som ett stämjärn mot mänsklighetens gemensamma nämnare. Alla människor vibrerar i A-dur, även om alla har andra olika toner som dominerar- A-dur finns alltid där, och det visar din text.
Du skriver: 'Jag tror ofta att vi blir lurade av något större'.
Det tror inte jag. Jag tror att vi lurar oss själva - hela tiden. Men å andra sidan ljuger jag jämt. Eller hur var det nu...

Lola Loves U!
2007-01-24

    ej medlem längre
Helt underbart, en annan sort trans, något jag inte upplevt tidigare..tack för dina ord..tack! "Själen diktar och jag använder pensel för att skriva med vatten på en bergshäll" hlt fantasktiskt vackert!
2006-10-22

    rainbow
Jag har alltid så svårt att kommentera på vissa av dina texter, just för att de berör mig på ett sätt som är svårt att sätta ord på, som den här..

"Jag har varit övertygad om att ensam är stark, tills det åt upp mig inifrån och skalet sprack. Det skulle hända något om någon släpptes in i min verklighet. Du har aldrig känt äkta trygghet, aldrig vågat öppna dig. Men solen ger lugn i dagarna och stjärnor låter mig drömma fritt om natten."

Det är fantastiskt hur du beskriver det.. Övertygelsen om att ingen någonsin kan bli ett med ens egen värld, att man ständigt håller dem på avstånd för det är säkrast att att vara ensam.. Och ja, kanske blir det som du säger.. att vi famlar vidare, besvikna för att ingen förstår, ger upp hoppet och sedan missar det, när det verkligen är där framför en.

"Det skrämde dig att han ville nå din själ. Jag var livrädd att han inte skulle hitta den; inte för att han är dålig på att leta, inte för att han skulle ge upp, inte nödvändigtvis för att jag trodde att han skulle avfärda mig. Nej, du var osäker på om den existerar."

mm.. det kursiva (som jag tappar nu i kommentaren antar jag) uppfattar iallafall jag som en sorts inre dialog. Rädslan att själen inte finns där den borde, att någon har sökt något inom dig som inte finns, förgäves.. att man egentligen bara är ett tomt skal utan något att skänka till de som vill så väl... Ja.. om du vill och vågar älska, dela känslor, tankar, allt, så kommer det ske.. Din text är underbar, som sagt.. den berör mig.. på ett bra sätt.. tack!
2006-10-16

    Joaqim
Du är inte ensam, tro mig.
2006-10-03

  mjuk
Detta är väldigt bra skrivet!! Så mitt i prick som det kan vara.Jag tror denna text stämmer på de flesta.Toppen!!
2006-10-01

    anakin
Det finns så väldigt många budskap i dina dikter. Även denna."Stjärnor hjälper inte om du inte lyfter blicken" tar jag till mig och jag tror faktiskt att det till och med kan hjälpa mig. Du är mycket klok. Bildspråket är som vanligt fint och speciellt sista två raderna.
2006-09-30

  nicklas ekström
intensivt och vackert ... du går på vatten
2006-09-30

  Trubbel
jag verkligen älskar alla dina tankar och ord!
texten bara rycker med mej och jag förundras över allt du skriver, hur du lyckas fånga känslorna i ord och uttryck... herregud, jag vet inte vad jag ska säga riktigt, dina ord går rakt in i mitt hjärta!
2006-09-29

  Propella
Jäklar!

Det här är svidande, brutalt och omskakande vackert, det är sådär så det gör ont men samtidigt sådär så jag vill skratta. Dina ord är en ström av känslor som bara sköljer över mig, jag har inte en chans att värja mig; vilket jag heller inte vill. Det finns en intensitet i ditt språk som får marken att skaka. Till och med ingressen är vacker.

Bäst. Bäst är den.
2006-09-29

  Dan Linder
märker du vilken kraft ditt flöde har, vilken närvaro din berättarröst har? En läsfest.
2006-09-29
  > Nästa text
< Föregående

Marlene Anna Linnéa
Marlene Anna Linnéa