Själen diktar och jag använder pensel för att skriva med vatten på en bergshäll. När solen kommer och orden ångar upp till himlen, kanske min sanning har förändrats. Kanske lever den kvar hos någon som hann läsa. Han har inte hört mig sjunga än
Jag ljög.
Trodde jag visste bättre. Jag har varit övertygad om att ensam är stark, tills det åt upp mig inifrån och skalet sprack. Det skulle hända något om någon släpptes in i min verklighet. Du har aldrig känt äkta trygghet, aldrig vågat öppna dig. Men solen ger lugn i dagarna och stjärnor låter mig drömma fritt om natten.
Kanske väntar jag förtvivlat på någon som ska ge allt det där äkta, som gör att det blir sann kärlek. Kanske börjar jag bli trött på alla möten, alla som får mig att först hoppas och sedan tvivla. Kanske famlar jag vidare i livet utan att någonsin komma på varför ingen förstår och ger till sist upp hoppet. Kanske är vi många som känner samma sak.
Men jag ville verkligen ha honom för min egen skull. Det är den han är och framför allt den jag blir när jag är med honom; han får mig att älska mig själv. Han som delade mina tankar en gång, vecklade ut vingarna så jag kunde känna vindarna i håret, känna tyngdlösheten och flyga med svanarna i formationer.
Jag ljög också.
När du jagade tiden ville jag hindra din framfart, din iver. Om du hade sett vart du var på väg, då skulle du förstå varför jag drog i dina armar, slet i dina kläder. I mörker springer vi bara fortare, blir tunnelseende. Du hade inte märkt att solen gått ner för länge sedan, trötthet slukar omdöme och distans. Stjärnor hjälper inte den som inte lyfter blicken. Till och med min renaste välvilja kan förvandlas till blodiga huggtänder, när din sårbara akvarellblick har suddats ut.
Man får det man ber om oftare än man tycks förtjäna; en dans med änglars leenden eller en allé av demoner. Den går sakta upp för mig, skillnaden mellan förnuft och känsla. Vill du verkligen att jag ska fortsätta lyssna, om du säger att du ingenting behöver?
Det var inte jag som talade. Något pressade luften ur mina lungor; fick inte fram ett enda ord. Det skrämde dig att han ville nå din själ. Jag var livrädd att han inte skulle hitta den; inte för att han är dålig på att leta, inte för att han skulle ge upp, inte nödvändigtvis för att jag trodde att han skulle avfärda mig. Nej, du var osäker på om den existerar.
Förlåt att jag inte är snabbare på att förstå hur jag påverkar andra. Och hur somliga får mig ur balans. Men jag blev förvirrad, förlorade mig själv i ett djup av tvivel. Jag delar dina känslor, om du låter mig. Nu har jag lärt mig mer om varför det är fel att ta andra för givet. Alltid. Alltid.
Jag tror ofta att vi blir lurade av något större;
För jag samtalar mest med mig själv. Antagligen. Vi lever i våra egna illusioner, vår förväntning över hur livet ska se ut och vilka vi ska vara. Mina livslögner har varit många. Jag är ledsen att de går ut över dig. Så länge som du anstränger dig för att göra rätt, kommer min starka känsla vara att jag kan göra fel.
Men man blir bara bitter om man lever i ånger, för vi gör alltid vårt bästa. Så jag lyssnar efter frågan igen. Jag lyssnar efter viljan en gång till, skulle förstå mer nu, om du låter mig. Han och jag delade samma intensiva känsla en gång. Och nu skulle vattendropparna få leka över huden tillsammans med hans händer i skenet av ett stilla stearinljus. Vi kan mötas, sluta våra ögon och se sanningen i varandra.
Att älska sig själv genom någon annan är fel, så du ska älska andra genom din egen kärlek. Jag vill uppleva, känna tillit. Du kommer våga, om du låter mig. Låt det ske.
Och detta är vad som sakta försvinner från en len bergshäll någonstans under solen och svävar uppåt.
Prosa
(Novell)
av
Marlene Anna Linnéa
Läst 1936 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2006-09-29 15:32
|
Nästa text
Föregående Marlene Anna Linnéa |