Dagen då min axel gick ur led

hade självaste isen övervintrat

mellan tankarna om mig själv

och kotorna som tröttnat på bärgningen

av varandra.

Blodet hade samlats kring något roligare,

på ren trots.

En fest i mellangärdet.

Party i knäskålarna.

Och vingligt blev det när kaktusspriten hälldes ut,

ner och in i min glaciär av inre fästning.

Vingligt och omloppskaoset var ett spyfärdigt faktum.

Ramlade förstås och när hela alltet stod i vägran

och ingenting kändes igen

gick förstås axeln ur led.

Men våren kom.

Och allting föll på plats.