Jag måste gå, sa jag och dina ögon förstod och blev glansiga. Tomheten blev större efteråt än före och det kunde ingen förstå dig för. För du skulle vara tacksam för smulorna som kastades, vara glad över att de inte var pärlor och du inte ett svin...tror jag. Inte ville dom se, inte ville dom känna den smärta du bar. Inte för ett ögonblick än i denna dag. Tio minuter av mitt liv varje dag och du gapade som en svulten fågelunge när jag kom med ögon täckta av gråa moln. Din hy så gul och alldeles full av lästa blad skrynklade med åren. Ingen skrev din historia till slut. Du blev lämnad ensam kvar mot alla odds i en tid då ingenting stillnar, inte en sekund är oföränderlig hur mycket din själ än trånar efter att än en gång få vila i kärlekens lund, en stund. Jag måste gå, sa jag men vände i dörren i en plötslig ingivelse att stanna. Att krypa upp brevid dig och lägga mitt förlängesedan vuxna huvud i ditt knä och låta dig berätta mig till sömns, dig till sömns.

Medan jag smekar dina gamla sköra händer, skriver jag din historia.