Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Någonstans finns det en människa som av ålder falnar...en epok går vidare till en annan. Gör den det idag? Jag jobbar i hemtjänsten....


Jag Skriver Dig


Jag måste gå, sa jag och dina ögon förstod och blev glansiga. Tomheten blev större efteråt än före och det kunde ingen förstå dig för. För du skulle vara tacksam för smulorna som kastades, vara glad över att de inte var pärlor och du inte ett svin...tror jag. Inte ville dom se, inte ville dom känna den smärta du bar. Inte för ett ögonblick än i denna dag. Tio minuter av mitt liv varje dag och du gapade som en svulten fågelunge när jag kom med ögon täckta av gråa moln. Din hy så gul och alldeles full av lästa blad skrynklade med åren. Ingen skrev din historia till slut. Du blev lämnad ensam kvar mot alla odds i en tid då ingenting stillnar, inte en sekund är oföränderlig hur mycket din själ än trånar efter att än en gång få vila i kärlekens lund, en stund. Jag måste gå, sa jag men vände i dörren i en plötslig ingivelse att stanna. Att krypa upp brevid dig och lägga mitt förlängesedan vuxna huvud i ditt knä och låta dig berätta mig till sömns, dig till sömns.

Medan jag smekar dina gamla sköra händer, skriver jag din historia.




Övriga genrer av MuninWolflady
Läst 392 gånger
Publicerad 2006-09-29 21:33



Bookmark and Share


  prinscess VIP
det här var så vackert skrivet
om det sköra att behöva lämna
en gammal människa i sin ensamhet
tänk om man kunde få lägga sin hand
på en ensams hand och ge sin värme
och säga lugnande ord och bara få tillfälle att prata
och inte hasta runt och säga jag hinner inte det nu!
tack för att du delar med dig av detta som är borde vara mer värdefullt än vad det är....bra formulerad text
tack för läsningen(min tolkning)
2006-09-29
  > Nästa text
< Föregående

MuninWolflady
MuninWolflady