Min mamma väckte mig imorse och jag blev arg, jag ville ju sova, fattade hon inte det? Sedan gav hon mig frukost på sängen, för att vara snäll, för att kompensera. Hon ville att vi skulle hålla sams och inte bråka över småsaker. Jag ville vara arg. Det är mitt dåliga morgonhumör, jag kan inte hjälpa vad jag gör på morgonen och jag tror att jag kanske typ råkade kasta tallriken i väggen. Det kom porslin och fil överallt. Det kändes bra ett tag, tills jag såg att det hade kommit kladdig müsli på min Robbie Williams-affisch.
Mamma hämtade dammsugaren.

Jag ville inte gå till skolan, sa till mamma att jag mådde dåligt, feber eller mensvärk eller bihåleinflammation. Något var det. Hon tvingade iväg mig i alla fall.
Jag gick inte till skolan, jag tog spårvagnen till stan istället och provade den nya Lacoste-parfymen. Jag tyckte bättre om den förra, ”A touch of pink”, den som mamma hade vägrat att ge mig i julklapp. För dyr, sa hon och gav mig en Date love-flaska istället. Den luktade för sött och kostade bara 50 spänn. Jag kastade den och en tjock bok som jag också hade fått in i granen. Den välte. Hoppsan.
Mamma stirrade på barrhögen på golvet och bet ner sin längsta nagel.

Sedan var det inte kul på stan mer, så jag åkte till skolan och kom dit precis lagom för att kunna bevittna ett gräl mellan Caroline och hennes pojkvän. Jag har aldrig gillat Caroline.
Hon hade visst en massa korkade och självmotsägande repliker på lager som kunde ha platsat i vilken dålig amerikansk såpa som helst. Avslutningsvis skrek hon: ”Och nu kommer väl den klassiska repliken ’det är inte du, det är jag som är problemet’?! För jag antar att du inte kommer på något bättre?!” och den underbare killen svarade med ett iskallt ”men det är inte mig det är fel på, Caroline. Det är du som är mitt problem.”

Den sista meningen satte verkligen guldkant på min tillvaro. Jag log hela vägen hem. Men när jag kom in i lägenheten upptäckte jag mamma inne på mitt rum. Hon städade! Mitt rum! Jag blev arg, såklart.
”Så du vill bo i en svinstia?” frågade mamma helt lugnt.
”Det här är ingen svinstia, det är mitt rum!” skrek jag och slet ifrån henne dammvippan.
Mamma ryckte på axlarna och gick ut ur rummet. Jag kastade dammvippan efter henne. När jag hade stängt dörren insåg jag att det kanske var ganska smutsigt trots allt. Det kunde jag såklart inte medge.
Man har sina principer.