-Säg!

Har ni sett min älskade ligga
i en glänta om eftermiddagen,
utsträckt i det solvarma gräset?
Hennes blick fäst vid trädets krona
och varats flöjt i vinden
Har ni sett henne gå genom staden
som ett ämbar med jordens guld?
Har ni sett hennes hår i vinden
nattens hand om ett hjärta?

För hur jag letar, hur jag söker
finner jag ej i mörkret
som sakta tätnar omkring mig
För ljuset i gläntan har sprungit
som haren den sommarn sin kos
och skogen i staden är borta,
liksom guldet den girige trånat
det rann ur en lamslagen hand
mot mörktet
mot mörkret..

-Säg henne!

Jag var vid det gräset en annan,
trädens enda vän,
en vilsen och hemfaren annan
och den vill jag vara igen
Säg att jag vilar i bladets,
att i ljuset när ljuset bestrålar
ett ämbar av guld i den gläntan,
redan då jag är åter
i den världen jag kallat mitt hem