Det är höst nu.
Bra vore om någon talade om det för naturen.

Det är kanske meningen att man nu ska beskriva tilltagande mörker, vissenhet, kyla, blåst, tömda batterier och liknande förgängligheter som är på väg mot sina slut.

Obstinat som jag är, väljer jag en annan väg.

Jag älskar hösten. Verkligen, jag gör det och förmodligen hade jag kunnat skriva mil om slickbara färger, om att stå naketleende i höststormar, om solstrålekontraster genom gråtunga moln, om ankelhöga lövpiruetter i technicolor, om sprickfärdigt uppuffade duntäcken, öppna eldstäder med tillhörande kakaomungipor och raggsockor.

Jag hade med stor sannolikhet kunnat raljera om svampställen i Monet-skogar, om händer i händer i biomörker, om punktljusupplysta soffhörnor med chokladkakor, fleeceplädar och avverkade bokhögar i skenet av Liljeholmens bästa, men istället tänker jag berätta om hur min sommar har varit.

Den har varit bra.