för vem spelar jag musiken
ut med hela härligheten

det gör ont i mig när jag vet om att du och jag aldrig kommer träffas
om jag inte går fram till dig
samtidigt kanske du skulle skita i det, om jag jag liksom gick fram och sa att du har fina ansiktslinjer eller snygg tröja
det är klart att du har något som tilltalar mig, annars skulle jag aldrig gå fram och det är det som känns sorgerligt för det blir liksom en berättelse om mig själv om hur jag är
Jag målar bilder av dig och mig när vi möter dragspelsljuden i öst, när vi i rörelsernas tystnad väcker åtrå i långsamma vändningar och du spänner blicken i mig där jag står och måste förlorar kontrollen över mina behov.
dragspelen och rösten som skär genom rummet ridåer och vi bara ler mot varandra. jag vet inte om det är du, jag vet att jag längtar dit, att jag måste skriva mig dit, att låta mig berätta för mig själv om mina drömmar. jag är rädd för att älska, det är någonting i det fullkomliga som gör mig rädd, att jag inte har tillträde till det...
jag är osäker på om jag lever som jag vill leva, jag menar jag är nöjd, har ett spännande jobb, bil, jag skriver och går på teater, ska se Lång dags färd mot natt snart... men på ett sätt kan det vara så att jag är lycklig på pappret, någonting annat skriker inom mig, som vill ut och jag vägrar eller vågar inte släppa fram min lust, min njutning mitt skrik mitt patos istället tvingar jag in mina behov i ett hörn bland möbler och lägger liksom en handgjord duk på mina begär ställer en ljusstake och skål som om jag vore nåt slags skyltex.
kanske handlar allt bara om ett möte, och kanske handlar det om dig men jag i första hand tror jag att det handlar om mig, ta tillbaka en jag-kontroll och fokusera, en sak i taget, men det är inte så lätt när jag försjunker i din blick, när ditt skratt väcker mig mitt i natten och får mig att le rakt in i mörkret
dragspelen speglar min själ, tonerna berättar om mig, berättar om dig