Ibland tycker jag faktiskt om att se mig själv i spegeln

du vet som när man är utan smink, okej kanske lät det där lite, osant men även förbi det, så kan man känna sig lugn när man ser det, när allt smink är borttaget och man struntar i de mörka ringarna runt ögonen, då ser är jag så lik mig själv, när man var liten de blå ögon ser leende på en man ler och för en sekund hatar man inte sig själv

men ibland undrar jag såna fåniga grejer som tex,

om jag någonsin såg på mig själv i spegeln när jag var lite, och Visst är svaret ett självklart ja, men om man tänker så här, jag undrar om jag någonsin stod så där kritiskt framför spegeln som jag gör väldigt ofta nu, och bara ser på dig själv, drar i kinderna och studerar varje ärr man fått efter tonårens förbannelser, undrar om jag någonsin stod och bara såg på mig själv och faktiskt tänkte på något annat än så fin min klänning är, eller jag älskar att rita eller något sånt ja kanske inte fånigt, det är ju så man är när man är liten, man tänker inte lika djupt då.

Det finns inget direkt förflutet att grämma sig över.

Om man inte då tänker på, att jag och mina syskon har fått trösta mamma enda sedan hon och pappa separerade när man var i sju-åtta års åldern, efter att pappa varit alkolist, och legat med de flesta i mammas och hans vännkrets, man förstod inte lika mycket då

Och Det var verkligen skönt.

Det var inte förrän man kom upp i tonåren som det riktiga helvetet startade.

*Att spy upp maten   *sluta äta   *äta För mycket

*vara kär i den där "populära" killen i skolan, han som man sedan grät över när man kommit hem till säkerheten i sitt rum...

*och skärandet så klart   *pressan om att man "skulle" ha sex när man är 12 år! sjukt! men jag klarade mig tills jag var 17, vilket jag är i lite mindre än 2 månader till men ändå.

Men Då började period två av helvetet, när man blev äldre och faktiskt började leva lite, och ta igen tonårstidens tidigare år För mycket och För snabbt.

Visst idealen och allt det där med maten var densamma men

något förändrades, man började gå på fester, och ja jag gör det fortfarande ibland, man struntade i att åka till pappa som man nästan Aldrig träffar med det är väl rätt så mycket mitt fel, jag väljer ju nästan alltid festerna, och han.. eller ja vi har ju en ny familj där, mammas Föredetta bästa vännina, hennes tre barn på nästan samma åldrar som jag och mina riktiga syskon, tre killar, mina styvbrödrar sen tidig ålder

T på 15 år, R på 17 år och M på 19 år.. jag har känt dem hela mitt liv men sedan min halvbror föddes, eller som pappa fortfarande kallar honom deras Kärleksbarn, ja har ofta eller ja alltid känt att han tagit min plats,

jag är ju det riktiga mellanbarnet och då försvinner man ju rätt lätt i mängden..

Antar att så sjukt många har haft det precis lika jävligt som jag, men ändå lever de flesta av dem, och ja det kan man ju säga att jag också gör Ibland....

Så efter att ha tröstat mamma i nästan hela mitt liv, fått en styvmor, tre styvsyskon och en halvbror till i familjen, efter att ha spytt upp maten, Ätit För mycket, för lite, skärt mina armar blodiga vilket jag Fortfarande gör fast hårdare och mer bestämt nu, efter att ha haft en alkoliserad pappa, förlorat mormor och morfar, och knappt haft någon kontakt med mina Gudföräldrar alias min farmor och farfar, efter att ha försökt ta livet av mig flera gånger, blivit våldtagen tidigare i år, han tog min oskuld:\'/

efter att ha varit rejält olyckligt kär, mått så sjukt dåligt, vilket jag.... fortfarande gör, så har man hittat skrivandet, och jag lever ju än..

Och antar att Det är en bra grej*ler stilla*

Förlåt om jag tråkat ut någon nu, behövde bara ventilera lite av min historia...

Tack alla underbara poeter, ni betyder världen för mig ska ni veta:)

//Jenny Svensson Rosberg

<J3