-Vad vill du göra nu?

Frågar jag mannen, levande på lånad tid
En själ som ingen annan...
En man med livet och döden
i samma hand, en döende man

-Samma som dig

Svarar han och ser på mig med stora blå ögon
som ett litet barn ser på sin moder, bedjande...

- Du är en sån kämpe...
om jag kunde skulle jag ge dig alla mina år
jag skulle ge dig hundra, om jag kunde..

Viskar jag vid hans sida
en tår flyr mitt bristande inre
där jag sitter på golvet och vakar

*tystnad*

-Du betyder så mycket för oss..
Min hand smeker hans tunna hår
inte gammalt nog

-Det är inte så konstigt..

Svarar han sedan
Han Ser på mig

- Får jag Dagens leende?

Frågar jag, Jag ler trots att jag inte vill annat
än att hålla honom hårt i mina armar
och skänka honom tiden
allt liv min själ bär

Han ser på mig med vida själsglas
ögon blå som havet, och stora som hos ett nyfött barn
och ler sedan så brett och så innerligt
Ett leende från öra till öra
något jag aldrig förr sett hos någon
och jag vet..

att det kommer aldrig finnas någon
som jag beundrar så, som jag beundrar denna man