Världskrigen trampar gravstenar till marken
stirrar oss i ögonen
två hundra tusen glödande ögon
i mörkret, sorgen skapat

Låter fötterna dingla
Låter dem vila

I mörkret öppar jag min bröstkorg
sårad och fårad
En enda väldig spricka som döljer
allt jag alltid burit på
Kupar handen in under hjärtats rötter
gräver ut det enda som får mig att leva
och lägger det under snuttefilten i spjälsängen
låser låset och sätter fram vakthunden


Koldioxidens halter är kolossala
inuti våra morbida sorger
inget kan hindra smittan som sveper
över landets alla hörn och vråar
Märkta och funna, blottade synder
och öppnade bröskorgar

Världskrigen trampar gravstenar till marken
strör ut john blunds välkända knarkpulver
över våra huvuden

Min vakthund står troget kvar
ty han finns för inget annat
än för att vakta mitt hjärta från illvilliga vänner
och älskande främlingar


En trogen psykopat