Rädslan har varit min hemliga vän,
förnuftet flög bort för länge, länge sen.
Oro och ångest för stort och för smått,
ja, nästan för allt.

Att ingen förstått?

När så paniken grep tag om mitt hjärta,
och vände mig ut och in utav smärta.
Förstod jag att ordet sanning jag måste lära,
och inte längre på lögnerna bära.
Lögner som fått mig att stråla och le,
lögner som alla andra fått se.

Rädslan förlamar och ofta mig binder,
men skoja om livet har ej varit nå´t hinder.
Nej, inget ska märkas, och helst inte ses,
att jag, känner ångest och oro, som en mes!

Jag orkade inte, min mask föll i bitar,
nu står jag här, inför alla och visar,
att äntligen, äntligen, trots många svarta stunder,
jag ändå kan hoppas och tro på ett under.