Jag håller förtvivlan i min hand
Och börjar sakta gå.
Jag ser en skylt framför oss
med \"oändligheten på\".

Vi vandrar långt och länge,
alldeles för länge och
utan några ord för
inga ord behövs
emellan dig och mig.

Vi vet redan allt om varandra,
förtvivlan och jag.
Där vi går på samma väg
och sökter samma mål.
Att orka släppa taget, att
åt var sitt håll få gå.

Hand i hand och
utan ord ser vi vägskälet
närma sig
där framför oss.

Min oro växter, våra händer krampar.
Vågar jag?

Eller är vi kanske ämnade att
vandra tillsammans
in i oändligheten.
förtvivlan och Jag.

Jag undrar vem som vågar att
släppa taget först?

Förtvivan eller jag...