Du hänryckte mig med krafter jag inte kunde stå emot, du var för mig ständigt ny.

Du var poeten som öppnade dörren till paradiset.

Du fick mina fingrar att dansa över tangenterna så lätt, så hastigt,
och skapa de allra vackraste ord som tillsammans med dina
blev till en illusion av syrendoftande träd i dunkel skymning, ackompanjerad av en porlande fontän.

Med orden skapade vi våra egna magiska stunder, du och jag.

Stunder när jag genom att låta mina fingrar fortsätta dansa fram och mina sinnen fyllas med doften av syren, kunde jag framkalla känslan av beröring.

Beröringen av dina varma fingertoppar, smekande min hud, jag blundade och lät doften av blommorna, ljudet av fontänen, känslan av dina fingrar föra mig in genom paradisets port, där inga ord längre hade någon betydelse.

Där våra sinnen lät oss uppslukas av den ömsesidiga, förbehållslösa tilliten, och våra hjärtans fröjd.

Till ett tillstånd som inte kan utplånas och inte heller släckas, så som dock våra ord lätt kan raderas
av en enkel rörelse på livets tangentbord.