Sommarens Kajor

I somras virvlade de flockvis
ut och in mellan lindarna, tornen och spirorna
kastade och hjulade synkront
klottrade ner skyn med sina bläcksvarta tecken,
tjafsade sig om aftonen till ordning i sovträden

och gjorde mig avundsjuk

på deras förmåga att vara del
av något större än det enstaka,
på tillhörighet i en krets
av följare och görare
samordning,
ordning.

De kan slå gemensamma kullerbyttor
undan hökens slag
utan föreningsprotokoll och långbänk.

Skyddar sig i massan
uppskattade var för sig
aldrig skyldiga till allt.

Det där avundsjuka minnet
smyger sig in under kragen
när jag i rusket lutar mig mot snålpinan
valna fingrar stretande mot isdrivorna i ansiktet
på vägen hem över ogrön kulle.

En kisande blick upp emot
parkens naket etsade träd
jag borstar ur ögonvrån en fastnad rörelse,
blir varse:
där sitter de
ruggigt tryckta mot varandra
på svartisade grenar med kallvåta plymer
all rörelse stelnad,
ishökens grepp har slagit klorna i deras näbbar
tysta som stelnad asfalt hälld mot himmelen
hör de ihop på gränsen
till det svartaste.

Vid den egna trevna dörren
stannar jag upp kastar
en blick tillbaka innan
jag försvinner in i mina
ensamma men varma rum.

Sommarens avundsjuka
blev alldeles stum.