det måste vara något med ljuset,
att det är så mörkt att jag bara skymtar siluetten av dig på dansgolvet

det enda jag ser klart är dina ögon när vi står tätt intill och utforskar varandras händer

det måste vara något med ljuden,
att musiken pumpar så starkt att vi inte hör våra omdömens försök att få oss att sluta

det enda jag hör är ditt hjärta som bankar djupt inne i dig när du säger att du inte vet hur man dansar

det måste vara något med känseln,
att vi är så nära att det där steget mellan att vänskap och kärlek aldrig varit mindre

det enda jag känner är dina hjärtslag pulsera ända ut i fingerspetsarna och in i mina




men när vi delar på oss inser jag att när vi ses igen på måndag kommer allt vara som vanligt igen

på måndag kommer vi se varandra djupt i ögonen och du kommer le så där som bara du kan,

men vi kommer aldrig att röra varandra eller röras av varandra




våra blickar möts igen, i skenet av en discokula


våra händer sammanlänkas en sista gång,


och jag får åter hoppet tillbaka