Katarina sa att hon inte ville dö, det vet jag så väl, och jag kommer ihåg det. Vad ville hon bli? Ett minne på tidningens löpsedel? I sin mammas sorg som ledde till 1.2.3 besök hos \"duktiga jävla psykologer och krisgrupper \" säger: du är stark vi går vidare nu, låt dina minnen till din dotter vara fina. Bevara dem i ditt hjärta.
Fint. I ditt hjärta? I det hjärtat som slets ut ur ett bröst och lades på en bår till sjukhuset för att bekräfta att det inte skulle överleva utan dig.
\"Katarina tog livet utan att någon visste varför\"
\"Katarina 15 år\"
\"Katarina var en glad tjej\"
Katarina var Katarina
SHIT SHIT SHIT! \"Jag går och gråter i duschen en stund bara, mamma jag kommer snart!\"

Katarinas mamma stod och plockade lösviktsgodis till nedsatt pris för visst var det ju halloween? Och nog skulle hon ha det fint och där låg det en förpackning fläskfile\' tillsammans med det dyraste toapappret och åh jo visst var det väl bjudning på gång? Men nej jag gick inte fram och beklagade sorgen. Vad skulle det vara bra för? Hon plockade godissort efter sort efter sort och verkade inte alls tänka på att någon gått bort. Framför ett tåg. Och vad skulle det då hjälpa till om jag tog mod till mig för att påminna någon om hur det var? Hur skulle jag?
Jag bevakade henne genom konservhyllorna där jag tryckte gurkan och en påse jordnöttsringar mot mitt bröst och undrade hur det dunkade i hennes? Vem levde hon för?
Jag undrade så mycket, men skulle man gå fram?

På väg hem från staden mötte jag Ann-Louise som väntade på 3.an till sitt hem. Hon slängde ciggen på gatan och sprang fram till mig och gav mig en kram.

- Jag träffade hennes mamma igår. Sa jag.
- Gjorde du?
- Ja.
- Vad sa du? Undrade hon nyfiket och släppte inte blicken från den där gubben som letade pantburkar bakom buskarna.
- Ingeting, alltså, vad ska man säga? Jag beklagar eller vad, tänk om hon funderar på vad hon ska handla hem till helgen och vilken tvättid hon hade, så kommer jag och beklagar och då rullar minnena igång igen.
-Men det kanske är bättre det än att ignorera?
-Man vet ju aldrig, alla är ju så olika.
-Mm. Men du träffade ju aldrig henne, om du inte sa nått. Du...gömde dig? Spionerade?
Jag darrade som ett löv och tungan var fastfrusen i min gom. Jag ville verkligen ångra mig nu. Jag hade kunnat förändra något, tänk om det verkligen inte var försent? Tänk om jag hade tagit hennes hand och sagt: Du det var mitt fel ska vi hälla upp vin åt oss och ringa till Jonny?
Katarina hade ju trots allt förtroende för Jonny.
- Hon stod och plockade godis som var nedsatt pris bara för halloween.
- Jaha, hon kanske har planerat fest? Fast på Ann-Louise lät det inte särskilt trovärdigt. Och hon funderade om det verkligen var så.
- Nej, det tror jag inte, hon handlade väldigt lite, det räckte säkert bara till henne själv. Knappast fest, liksom, det var ju för en vecka sen. Jag frös.
- Jo. Ann-Louise lekte med tändaren i jackfickan. Fingrade på gasbehållaren och lät fingertopparna snudda hjulet.
- Men folk är så olika...
- ...man vet aldrig vem det är synd om. Och det gnistrade i Ann-Louise,s ficka.
- Nej.
- Vad tycker du?
- Vadå?
- Ja vem tycker du mest synd om?
- Jaha, nej jag vet inte jag bryr mig inte.
- Jag tycker nog mest synd om dig...
- Varför då?
Ann-Louise tände en cigg så ljuset från eldslågan lyste upp hennes milda ansikte för ett par sekunder. Hennes blick slog mig blodig och jag skakade av köld. Kanske inte bara av köld?
- För du var ju hennes bästa vän...