Jag hade trist.
men var väldigt tyst.
vilket ledde till en tvist
fastän jag inte sade ett knyst.

När pappa gav mig en kanin.
Var det för att han ej hade ork.
Och jag skulle väl tycka att den var fin
så att han kunde öppna ännu en till kork.

Jag hade aldrig fått uppleva
att få hålla i något eget.
Då jag smekte deras pälsar så lena
behövde jag inte känna nån ensamhet.

Jag döpte min till sprattel.
Dem var 5 stycken små.
Jag gosa och promenerade han med koppel.
Alla såg hur lycklig jag var då.

Tids nog tappade de andra intresse.
Jag fick ta hand om de alla när jag hann.
Jag bar på en stor besvikelse
när dem andra barnen bara försvann.

Så försvann en efter en.
De stackars små.
En blev uppäten av räven.
De andra klarade sig med livet i behåll.

Men så blev dem bara tre.
Jag flög fram o åter som en vante.
Jag försökte anstränga mig mer
men jag orkade bara inte

Till slut min vän.
Var det bara min kvar.
och vad som hände sen
det skulle jag vilja fråga min far.

För plötsligt var Sprattel väldigt svag.
han hade inte fått någon mat.
För den som skulle ta hand om honom var ju jag.
Pappa sa: \" Det var då ett jävla tjat!\".

Så en dag när vi var på väg dit
sa pappa i sin bil: Sprattel dog igår kväll
jag höll mina tårar med flit.
Men nu gråter jag igen.

Lille sprattel jag ångrar mig nog.
Jag hoppas att du förlåter mig.
Det var verkligen inte mitt fel att du dog.
Det var en fader utan känslor inom sig.

Snart har det gått 5 år sen sist.
Sprattel, med livet i sin blick.
Den vän som jag mist.
Sprattel var en kanin jag fick.