Jag kan verkligen känna
blodsmak i munnen
av tänder som skavt
i gommen i åtminstone
några timmar nu.
Och jag hör verkligen
hur tankarna leker kurragömma
bakom pannbenet, som luggen döljer.
Hur tårarna brinner, hur
kråkorna rinner och hur
händerna skakar trots
att jag inte fryser.
Den där dagen.
Det där beskedet.
Hårt håller jag om
en kanin i teddypäls som
är stoppad med mjuk bomull.
Två ögon en hård nos och
en lite rak mun sådär.
Varken glad varken ledsen.
Något mitt i mellan.
Kanske något
av alltihop?
Det är en helvetes
röra i en gryta av
alla livets hårda ingredienser,
incidenter
och så.
\"Jag vet inte
Jag vet ingenting
och fråga inte så dumt
mitt huvud kokar över.\"

Jag har stängt av
mobilen.
Och dragit ur kontakten
så linjen är bruten.
Nu kan ingen skrämma mig
med vibrerande ljud
eller höga signaler
som tränger sig in
i öronen, slår på trumman
och gör så
att hela jag skakar i takt
med skriken inombords.
Så rädd är jag.
Rädd för mannen
med pistolen borta
vid fönstret
mannen vid sängen
som håller min hand
och stinker.
Mannen som spelade
tvspel. Game over.