Jag funderar på något vackrare
än evighet då du
skriver med luft mellan fingrarna på himmlen
och jag läser: oändlighet.
Du var allt. Du är ok.
Dem gråter i tvn.
Det har dem gjort i flera år.
Men jag stänger av.
Det är så det kan gå.
Det är så här man löser problemen.
Ganska logiskt.
Men tragisk.
Jag borde gå och
dömma mig,
gömma mig
krossa drömmarna
som sten genom glas.
Säg var är du nu?
skimmer...

Men säg kan du hitta mig skimmer?
Det är tufft att gömma sig för dig.
Den starka Stjärnan var vackrare
och starkare
men föll till sist.
Stackare.
Jag hade kanske inte velat byta med henne ändå.
Och vilket nummer har en skimmer?
Katalogen är så väldigt sliten.
Alla behöver en sån.
Jag kan förstå.
Behöver dig.

Hur ser man ut,
och vad gör man
för på vägen mot det man söker
tar det plötsligt bara slut.
Det finns inga meningar
en ostabil bro att vandra på
den kan gå sönder
men man stampar till lite extra ändå.
Säg mig, varför gör du så?
Skimmer?
Det sägs att du ska vara
vacker och pålitlig
aldrig sur eller tråkig.
Du skrattar och ler
fastän solen aldrig skiner mer.

Kan du dansa?
Spelar ingen roll
kan du chansa?
Modigt att inte ha koll.
Och om du är trött på dig själv.
Snälla...

Skimmra för mig ikväll?