Du sitter med din moders brev

och läser rader som hon skrev

om mörker, glädje, ljusa hopp

och stäckta drömmar

med dina händer

föser du ihop din moders

dolda liv och sedda hjärtesår

Mig låter du ana din rörelse

in mot en malström

av saknad och förtvivlan

lättnad och upplysning

ljus och mörker 

i hennes ansiktsfåror

anar du din egen levnadsväv

Jag sträcker ut min hand 

lägger den varsamt kupad

om ditt hjärta

fångar den ängslans fågel

som trummar där

går till din framtids fönster

och släpper den lös

Och du kan somna

tryggt om än

med ansiktet

begravt i våta blad

och gulnad förflutenhet.