Hundratals elever kommer springande imot mig. Jag borde flytta mig så att ingen snubblar på mig som förut. Jag kollar på allas ansikten, de är trötta fast ändå väldigt glada eftersom de vet att de ska få gå hem. De springer snabbare och snabbare emot mig. Jag flyttar inte. Jag står kvar och inväntar nedtrampadet på min kropp.
Nu när de är som närmast så står jag kvar. Ingenting händer. De springer förbi mig.
Jag står förvånad kvar i den tomma korridoren.
Jag är inte nersparkad.
Jag ligger inte på marken.
Jag står upp som jag gjorde innan de kom.
Helt förvånad står jag där.

Nu är jag mer än luft.
Jag ÄR en människa.