Låt dagarna komma som de gick
Utan ett knyst av förvarning
Du underbara människa jag åter fick
I mitt huvud allt slutar långt ifrån klarning

Himlen öppnar sitt blåa valv
Överskattat må du tro
Tusen deprimerade skalv
Osynliga tårar rinner under ytans bro

Ett ohörbart tick, ett klarare tack
Föralltid varar aldrig evigheten
Röda sidenläppar nuddade varandra utan ett smack
Vi tillhör inte den populära sevärdigheten

Kärlekens skrikande iver
Falskare än de värsta ljugande ord
Känslor som skickas ut, med stora steg bort kliver
Skör insida gör snarast självmord

I helvetet vi knycklas ihop och kastas bort
Slutet når sin ende då vi glömda är
Svart&vit snygg&ful det är insidan som räknas trots sort
Inte alla denna viktiga historia lär