Det brukade finnas en tröst hos en var ens änglar i skolan.
De som var ens älskade ljus. Men vad ska man göra, när dessa ljus skingras?
De skingras och blir allt färre. Det ena ljuset blev grått.
Ett annat förblevt ljust medans en blev svart. Svart som ondskan.
Man känner av det, hur den försöker bränna en till döds i mörkrets lågor.
Och inte kan man gråta ut i skolan. Där hamnar ens tårar endast i problem.
Och hemma vägrar man gråta, för ingen skulle förstå varför.
Man kan ju anse, att jag borde gråta ut hos ens ljus. Ens egen tröst.
Men det går inte. För detta ljus, har börjat.. omedvetet såra en.
Så medvetet om hur man mår, om hur man känner sig.
Men endå, så blir den lik de andra.
Man vill få ljuset att förstå, hur jman nu mår.
Men det går inte, för varje gång man försöker berätta.
Så kommer läkaren med en lärare och börjar gnälla.
Läraren tjatar om att man slutat bry sig om skolan, att man bara sitter och hänger som om man vore trött. Trött?! Man förstår inte, varför de inte ser? Att man inte orkar mer. Att man inte orkar sköta skolan eller ens hälsa, vilket läkaren påpekade. Inga glada nyheter var det. Men man orkar inte förstå, hur dessa konsekvenser av ens trötthet kommer sluta.
För när man lyckades bli av med ett problem, kom ett ännu större och fick en att bara må sämre. Var det inte fysiskt, så var det psykiskt som man sjönk nerför trapporna till ett djup mörker. Om natten vågar man inte längre sova. Man är rädd för verkligheten ska komma närmare i ens drömmar, att den ska förvandlas. Och bli värre, att den skulle bli min mardröm. Ingen frid har man längre. Det mörka ljuset gör ens hem till en mardröm. Medans det gråa ljuset förstör hoppet i skolan. Sedan det ljusa ljuset som är ens liv. Sårar en på fritiden.. Alltid lika omedveten.
Men ens läppar är återigen ihoplimmade. Vilket ger en hosta, orden som inte uttalas, försöker få sin vilja till det.
Ens inre limmas till att aldrig lämna skalet. Ens hjärta försvagas, ger den sämre blodtryck eftersom känslorna inte får uttrycka sig.
Tankarna fastnar som med nålar i ens sinne där de dunkar. Ger en huvudvärk eftersom man inte lättar på de tunga och djupa tankar som stör ens patetiska frid.
Man såg på den tid som gått. Och på den tid som tycks komma. En fråga ställdes. Man blev chockad. Inget svar kunde Man ge.
När en flicka säger \'Jag är intet människa. Intet ett spöke. Vad är jag?\'
Är allt verkligen som det ska vara? Knappast, men återigen.
Skolan som är en mardröm där kan ingen se vad flickan menat.
Att flickan syftat på hon blivet en vålnad. En levande död.
Var det adlrig någon som förstod. Eftersom tjatet om framtid, var viktigare..