Det kanske är så att jag tappat lappen med de bästa rimmen
och står naken och rädd och mållös i den mörkaste timmen
Oväder nalkas och kvinnornas leenden är förbytta i allvar och grin
men ändå försöker jag bemästra allt med ett pojkaktigt flin
Timman är slagen, barnen har flytt innergårdarnas grönska
och lek utan uppkoppling har fallit i glömska
Det är en hård tid, en hårfin skillnad mellan vara och köpa
när man livslinjen häkta, larma, stressa, älska och löpa!
Eller hur? Ett barn i en hage, ett djur i en för liten bur?
Människan bor i en kartong i gudarnas garage och gnager på kartongen,
nynnar den länge sedan bortglömda texten till sången:
Frihet och egen tankefrid.
Ge mej och de mina tid.