Jag ser på det lilla glimmande rakbladet i min hand
Och jag känner en smärta som jag nästan blivit van vid
men inte än

Jag lägger det lilla rakbladet mot min handled och gråter
Skulden ligger på mina axlar som en stor blytung klump
Blir aldrig kvitt den

Blodet kommer och jag gör inget för att försöka stoppa det
Jag vill aldrig sluta med min självmisshandel
Hjälp mig inte

Jag börjar känna mig yr och att jag faller ner på golvet
jag faller igentligen igenom golvet om jag tänker efter
Ingen dämpar fallet

Jag landar med en mjuk duns på något vitt och mjukt
Himlen hade hämtat mig av någon anledning
Ensamhet kryper på min rygg

Jag märker att jag har vingar på min rygg
Jag river loss dom och slänger iväg dom
Jag är inte värd dom

Jag lägger mig på det vita fluffiga molnet och gråter
Det förr vita molnet blir rött av mitt blod
Jag lägger mig på mage

Ett hål i molnet har bildats och jag ser min familj
Det är min begravning, och jag ligger i kistan vit som snö
Men jag vill ha svart

Ingenförstår att min favoritfärg är svart
Inte ens min familj, dom ville att jag skulle älska vit
Dom känner inte mig

I slutet av min begravning kommer min vän
Jag ser hans tårar och hans nya sår på hans vackra arm
det är mitt fel

Jag ser att han håller i en ros när han går fram till mig
jag kommer snart, säger han innan han lägger ner rosen
Den är svart.