Andetagen blir ansträngda
en sorts psykisk astma
Jag tittar upp och önskar
att jag inte i något ska fastna

Inbillade skuggor
och självförvållad panik
Osynliga människor
och tysta outhärdliga skrik

Halsen tjocknar och kväver
blodsmaken ligger kall i munnen
Benen viker sig av ansträgningen
och en kokong av smärta är spunnen

Vägen är oändlig
och ingen håller mig i handen
vem kan hjälpa mig upp?
vem kan knyta vänskapsbanden?

Andningen slutar snart
Ge mig min astmamedicin
Det är den blåa lilla dosan
med en delfin och pingvin

Snälla, jag måste ha den nu
låt inte mina händer planlöst treva
Snälla, jag vill inte dö
Hjälp mig andas, hjälp mig leva