Andetag efter andetag. Jag ligger i sängen och koncentrerar mig på att andas. Syre in och koldioxid ut. Allt för att förtränga minnet av bruna ögon och svart hår. Mina ögon stängs och jag håller andan tills jag känner att jag håller på att svimma och måste ta ett andetag. Men så fort jag får in luft kommer minnet tillbaka av chokladbruna ögon och korpsvart hår...


Jag sitter i mitt rum på en obekväm stol framför datorn och pratar på msn. En konversationsruta kommer upp och jag känner hjärtat skena iväg som en livrädd hjord med hästar. Det var Han. Han med ett stort H.
Jag svarade på hans ”hej” och vi pratar ett tag. Helt plötsligt undrar han om han kan komma över till mig. Medveten om att jag är hos mina kusiner och att det ser ut som att en bomb råkat ramla in i mitt rum och detonerat berättar jag som det är. Med bultande hjärta väntar jag på att han ska säga ”ok” och ”hejdå”. Men istället skriver han ”ok...men du kan ju komma hit=Dså kan vi se på Rent”. Eftersom jag inte visste var han bodde bestämde vi att vi skulle mötas vid rondellen.
Följande fem minuter sprang jag runt. Det var ingen hemma och jag hade bara pyjamas på mig (och klockan var vid fyra på eftermiddagen)...


En tår letar sig ner för min varma kind och landar tillslut på den ljusblå kudden och bildar en mörkblå liten prick. Mitt förr blåa hår var nu grönt och urtvättat, sminket hade smetats ner och färgat en ganska stor fläck på kudden grönt/svart och mina muskler orkade inte röra sig. Flera gånger har jag legat så, ända tills det kom någon och sa att jag var tvungen att rycka upp mig och inte kunde ligga sådär i flera timmar. Jag vet inte om det hjälper eller om det bara blir sämre, men jag orkar inte göra något annat än att bara ligga i min kusins förra säng och tänka på honom. Det finns ingen jag kan prata med, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag har ju aldrig älskat någon på det här sättet.
Det är mörkt i mitt rum för jag har persiennerna nerdragna för att slippa solsken. Vad har jag blivit? En vampyr som brinner upp om den kommer i solsken? Eller kanske en Svart Änka. Det är väl dom som äter upp hanen? Men är jag så avskyvärd? Kanske jag är det...


Jag skyndar mina steg och är nästan framme när jag ser att han sitter på räcket som skärmar av vägen från trottoaren med nerböjt huvud. Jag går över vägen och ställer mig framför onom. Han säger hej och jag säger hej tillbaka. Jag skrattar lite nervöst när han nickar mot mitt midnatts-blåa hår och säger ”coolt”. Han hoppar ner från räcker och börjar gå med mig hem till sig. På vägen pratar han mest, medan jag lyssnar och svarar lite kortfattat. Vi gick in på Konsum och köpte godis, choklad och chips.
Kylan bet oss i kinderna och den halvt isiga backen spred kyla genom skorna.
Vi kom tillslut tacksamma fram till hans hus och gick in i värmen. Efter att vi hade tagit av oss jackorna och skorna så gick vi upp en trappa till hans rum och till min stora glädje så insåg jag att han hade det minst lika stökigt som jag. Jag satte mig i hans soffa medan han fixade filmen...


Varför sa jag ingenting?! Jag bara satt där, stum och dum. Jag sa ingenting roligt, ingenting smart.... jag sa ingenting i huvud taget.
Min högra hand knyter sig hårt till en liten boll och jag tittar på den. Den där storleken har mitt hjärta. Den där storleken är min kärlek. Men då måste den vara i en skala 1:1 000 000 000 000 etc för min kärlek till honom är oändlig.
Jag slår hårt handen i väggen och hör snarare än känner att det gör ont. Ett litet märke är nu på väggen, medan mina knogar ser helt krossade ut. Dom är blå och lite blod kommer fram på lillfingrets knoge. Men jag orkar inte bry mig.
Varför kan det inte försvinna?...


Filmen börjar med musik. Det är klart att det börjar med musik, det är ju en musikal men den här musiken är perfekt. Ingen sjunger falskt och ingen glömmer texten. Jag vill också vara perfekt. Den där som kan allt, som vet allt och som vågar göra fel. Som han bredvid mig.
Vi sitter i hans soffa och kollar på filmen. Jag äter inget godis för jag vill inte framstå som ett matvrak och jag rör mig inte för jag vill inte att han ska lägga märke till mig. Jag vill bara försvinna från honom. Gömma mig och beundra honom på avstånd. Jag har ju klarat mig på det förut.
Filmen tar slut och jag ringer min moster. Jag hade väntat mig att hon skulle vara arg för att jag bara stack, men hon verkar inte bry sig. När jag lagt på så märker jag något på soffbordet. Flera servetter låg på bordet och det syntes att någon torkat tårar med dom. Jag blev inte förvånad för han hade sagt att någonting hade hänt så att han var ledsen. Men han hade sagt att det var för personligt att ta på msn.
Det var mörkt ute och jag var lite orolig för att gå själv, men jag tänkte att jag hade min kniv som jag köpte i Bulgarien i väskan så om någon kom så hade jag något att hota med i alla fall.
Jag sa att jag skulle gå hem och han frågade om han skulle följa med. Mitt hjärta sa ja men hjärnan sa att jag bara var till besvär. När jag sa att det var ok att jag gick själv så sa han att han ville att jag skulle komma hem säkert. Orden värmde mitt hjärta och jag sa ”okey då”. Vi tog på oss ytterkläderna och började gå. När vi hade gått halva vägen så frågade jag honom vad som hade hänt (efter att jag hade tagit ett djupt andetag och tänkt ”han hatar mig ändå”). Han tog också ett djupt andetag och jag hörde hur han genast blev ledsen när han tänkte på det. Han berättade och jag lyssnade. Smärtan hördes på hans röst och överfördes snabbt till mig så att även jag blev ledsen.
Helt plötsligt slog det mig. Jag älskar honom! Mina tankar blev till en ond orkan som hotade att förstöra hela mig om jag inte gjorde något snabbt. Resten av vägen var det bara han som pratade. Vi gick förbi några killar i min ålder och jag kände rädsla. Tänk om dom börjar slåss. Men dom gjorde ingenting, bara sa något halvtaskigt till honom, men han svarade genom att vara snäll. När vi var framme vid vägen som ledde till mina kusiners hus så sa han hej då och vi hörs. Jag tänkte ”åh nej, ge mig inte en kram bara, snälla ge mig inte en kram mitt hjärta klarar inte det”. Än en gång förlorade viljan. Kramen han gav mig gjorde ont i hjärtat, för jag vet att det aldrig kommer bli något ”vi”...

”I taket lyser stjärnorna”. Så heter en bok som jag har läst, men det lyser inga stjärnor i mitt tak. Det finns bara ett evigt mörker. Än en gång har jag gått igenom hela minnet och tänkt på allt jag skulle ha gjort och allt jag inte skulle ha gjort. Och jag kommer alltid minnas det där, för det var då jag insåg att jag verkligen älskade honom.
Jag tog upp min lurviga skrivbok och min orangefärgade penna. Känslan att minnet behövdes beskrivas i ord sköljde över mig och jag skrev.

Vi gick på en väg
du och jag
men inte hand i hand
som jag brukar se

Endast i mina drömmar där du och jag har huvudrollen

Du pratade och berättade
jag gick bredvid och lyssnade
En flicka och en pojke
Bundna av vänskapsband

Men en smärtfull kärlek har lagt ett nät över flickan

Båda våra hjärtan blöder
ditt över en flicka
mitt över en trasig familj
vi vet att det inte går att laga

Men våra trasiga hjärtan slås ihop och blir nästan helt

Det var en kväll
En vinternatt
Med en himmel svart
och prydd med stjärnor

Och våra osynliga tårar frös till is och blandades med snön som knarrade för varje steg vi tog