Hon låg på sin säng och lyssnade på Simpel Plan som hon gjorde nästan hela dagarna nu för tiden. Det var allt hon ville göra om hon inte kunde vara med honom. Han, som alltid gick med rak rygg och gav henne den där varma känslan av trygghet. Han som kunde säga precis vad som helst och ändå få henne att le.
\"And now I try hard to make it
I just want to make you mine
I’m never gonna be good
Enough for you \"
Tårarna ran ner för hennes bleka kinder, hon log.
Make you proud skulle det ju vara, inte make you mine. Hon sjöng alltid fel där. Det var hans fel.

Imorgon skulle hon träffa honom igen i skolan. Han skulle komma fram till henne och säga något, vad som hellst, och hon skulle le så stort att det nästan gjorde ont i munnen. Hon skulle le mot honom för det var det enda hon kunde göra. Han skulle inte märka något utan bara prata på. Hon skulle bara förstå hälften av vad han sa för hon kunde inte koncentrera sig på något annat än hans chokladbruna ögon och hans knallgröna hår som såg så mjukt ut. Sedan skulle hon vakna upp ur sina drömmar, le större och säga: \"Jaha, va skojj!\" utan att siktigt veta vad som var skojj. Han skulle fortsätta prata och hon skulle bli sen till lektionen igen för hon kunde inte lämna honom. Det var alltid han som fick gå först och då var hon alltid redan sen till sin egen lektion.

Sedan skulle hon gå runt resten av dagen med sina kompisar och hoppas att han skulle komma. Även fast hon visste att det skulle han inte. Hon skulle se honom på lunchen när han stog och hånglade med sin tjej, hon som var så snygg och smart. Efter skolan skulle hon gå direkt hem och lyssna på Perfect men Simple Plan igen och undra, om jag blev som henne, om jag kunde bli bättre än henne. Skulle han älska mig då? \"I’m never gonna be good Enough for you I can’t pretend that
I’m alright\".