Alla vackra ord har mist sin skönhet. alla tankar som har tänkts har skingras av min egen dumhet. Har jag vacklat ner i träsket för att bli kvar för att stanna.Jag har aldrig känt så här vilsen och ensam på samma gång. På pappret är det bara känslor men på ytan en hel vetenskap.Jag vill bara förtränga och försvinna in i mörkret.jag vill stanna där till oädligheten blir osynlig med mina brister.därefter kan jag kanske komma ut och kyssa samhörigheten igen.