hudtunna vingar fladdrar
tydligt för blotta ögat, örat,

i blånaden
helstilla står jag, lyssnar, följer tvärkasten med blicken,
hukar för inbillade attacker mot mitt hår

ovan far du kvickt hit,
dit,
sväljer myggor ditt radarkorn fångat,
reflektioner av ultrasoniska signaler
(kilohertzskrin vid hörselns gräns)

sedan bort utom synhåll till
vinden på ödestugan,
landar:
i ett hänge av skinn
väntar du skymningen åter.