Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

De sista som dör är ekorrarna

...gnagare som de är,
med en kost rik på proteiner och fett,
ett habitat närmare solen
och andningsluften fri från ozon.
(Även de mest härdiga fågelarterna
finns kvar till det oundvikliga slutet.)

Innan dem:
boxsköldpaddorna, som ju också hörde till de första bland ryggradsdjuren.
Erfarna vet de att söka föda, skydd och värme
på platser inga andra arter känner.
Motgångar som glädjebud möter de med det största jämnmod.

Bufflar, sjölevande däggdjur, kattdjur och björnar
och för den delen även vi människor
försvinner först.
Naturen straffar oss snabbt för vårt högmod.

Lyckligtvis slipper vi därför bevittna att
näbbmöss och dagsländor överlever oss
med det lätta sinnelag
som man får då döden ständigt finns runt hörnet,
och som allvarliga förväxlar med dåligt minne.




Fri vers av Inutipojken
Läst 796 gånger
Publicerad 2005-02-14 02:06



Bookmark and Share


  _Mian_

2005-03-02

    Ida Gudmundsson
Vad som blir så otroligt bra är att dikten känns som något som kommer som apropå ingenting, fast med väldigt mycket tankar innan. Och att du skriver det så.. känslolöst? Jo. Och språket är bra och slutet är så där jättesnyggt.
2005-02-17

  Lisa
De tre sista raderna får mig att tänka till och vilja ändra mitt sätt att se på livet och döden. Vi människor behöver plockas ner på jorden allt som oftast. Tack för det.
2005-02-14

    David Wästerfors
...gillar det sakliga, och man får en egendomlig känsla av att lära känna personen som funderar
2005-02-14
  > Nästa text
< Föregående

Inutipojken