Kära hjärna,
varför har du slutat producera monoaminer?

Jag tycker att mitt liv borde vara tillräckligt bra för att göra dig nöjd:
jag sover åtta timmar per natt - nästan alltid iallafall,
äter varierad kost - något för lite frukt kanske,
motionerar - inte regelbundet, men går minst en halvtimme om dagen gör jag,
har ett ganska stimulerande jobb - jag vet flera som skulle vilja vara arkitekter,
njuter själslig spis i form av rikligt musiklyssnande och konsttittande,
tar en nypa frisk luft emellanåt.
Mitt umgänge med min fru och mina nära vänner borde också vara dig till gagn.

Du kanske är utbränd? Jobbar du för mycket?
Då ber jag dig strukturera om dina sysslor lite;
lägga mer tid på serotoninframställning
och mindre på dagdrömproduktion.
Det är en hel del intressanta saker du hittar på, det ska jag inte förneka,
men lite för mycket ibland.
Kan du inte sålla lite?
Jag slipper gärna fantasin
om min flickvän på gymnasiet och Shakira
i aluminiumfolietrosor och lösmustasch
på en flygplanstoalett ovanför norra Grönland;
den ger mig bara skuldkänslor.
(På sistone iallafall. Får du fart på monoaminproduktionen
tar jag gärna tillbaka den.)
Jag vill heller inte att du skapar fler tankar på
hur jag skulle vara som trummis i AC/DC,
jag har ju lagt stockarna på hyllan.

Vissa minnen kan du gott släppa också.
Till exempel behöver jag inte komma ihåg
att jag kissade på mig då fröken upptäckte vem som sparkat fotbollen genom rutan till ettornas klassrum.
Eller att Bolivia har två huvudstäder (La Paz och Sucre),
eller vad den numera nedlagda pizzerian på Nobeltorget har för telefonnummer.
Jag kommer aldrig att åka till Bolivia,
och jag äter inte ens pizza sedan jag upptäckte min glutenallergi.

Jaja. Jag kan ju inte annat än önska, du gör väl som du finner bäst.
Men kan du inte bara göra som jag säger
och skaka fram lite dopamin?
För du är väl nöjd om jag mår bra.

Vänliga hälsningar

Din människa