Min bara hud fångades av härliga strålar
Du skiner vid min sida
Mina läppars leende jag inte längre dit målar
Plågan åkte på tågräls bort nerpackad med uttrycket att lida

Körde förbi, station efter station
Ingen ända banan lyckades få då början blev slutet
Fler sår och tårar blev deprission
Gräver min grav innan du laddat med krutet

För dig jag blottar min ärriga själ
Du med dina nakna fingertoppar den stryker
Förbannelsen gör mig till din enda träl
Tjänar dig med kärlek så jag inte bort ryker

Du förblir nu den enda i mitt kortvariga liv
Utan att de tre små orden kom ur din mun
Min kärlek var förstark för att kunna gå bort från dig med ett kliv
Nu jag inte mycket mer är än en tråd så tunn...