hej baby,

mina lakan är fortfarande
   skrynkliga

efter dina fingrars kramptag


din doft fortfarande
   instängd

mellan mina kala väggar


jag fortfarande
   inte bejakande min

renlighet, nästan
   desperat
sparandes detaljer, lukter, bilder

som det otydliga, vibranta minnet
   av en dröm, just i det fragmentariska

           upp vak nings ög on blic ket

där minsta rörelse
kan få allt att
flagna
           och
v  i
           tt
                 r
                        a


       s    ö





n                    d








   e



r


nästan desperat konserverandes

   spillror av din existens


men inget jag
   talar om, med
       folk, som
jag inte möter, inte vågar
   möta, gatorna
för trånga, människorna
       för många,
  mötena för folkliga för
mig, för ingen, för
           inget, för
något för

ingen som mig


*


somnar in, vaknar upp

men även en blå himmel, även en
   blå himmel...

ingen älskar en himmel som alltid är
blå,       men om jag är

   blå bär het

av närhet av kärlek till en

himmel som vägrar vara

   vår


*


intalar mej att inte ens sex
   inte ens sex vintrar kan

       hålla mina löften
om inga sidospår, bara
våra leenden på väg hemåt
   mot en delad etta
nittonhundranittiosju

   leenden hemåt!


   som om det skulle vara



       så jävla lovande

*


jag behöver

det där strecket mellan oss

vi
behöver
ANDRA

omständigheter; en blå himmels
          desperata deniability-behov;

                    gråmoln som
                            regnar på
      eget bevåg


*


hon viskade villfarelser
rakt in i min egen längtan

efter något poetiskt, något
(som för en gångs skull inte var
enbart prosaiskt)         något som
                          kunde ta mej

långt bort ifrån
   docusåpa, klatschiga
              förkortningar och
   alltillgänglig information

långt bort ifrån
    andras liv och
     närmare mitt eget

hon viskade villfarelser
lirkade mej lätt ur verkligheten
rätt in i min eviga önskan

förförde mej
med hennes egen längtan

om att vara en för evigt olöst
gåta,     en orientalisk
tygbit

   fritt
                        fladdrandes

         för vinden

en poetisk bild
för allas ögon, en
tågstation där tågen går
   sina egna vägar

och att följa just hennes spår
att drömma just hennes drömmar



   när blev de mina egna?



*


baksäte
barrträd
hörlurar
en kudde mot rutan
vägens vita streck
som växer ihop till
en gränslinje, en horizont
mellan sömn och vakenhet

blunda
     för enstaka mötens
                         starka strålljus

ingenting liknar
en nattlig bilfärd
genom den norrländska skogens
     mörkrum

baksäte
barrträd
hörlurar
en kudde mot rutan, tid

att tänka
     på enstaka mötens
                           förmåga att fastna

alla ansikten som finns i mej
- men var finns jag?


*


vet att du är
bara ett svartvitt fotografi

en för alltid älskad soldat
    förlorad? i främmande land

       omvandlad
   till ett negativ

på botten av en vattenpöl
      förlist på ett hav
         där vågorna alltid driver


   ut från stranden

            (från ALLA stränder)


     aldrig ämnar havet
låta dina

spillror
till
rakdelar
lyta
pp
å
and


_istället_sväljer_tidens_vattenpölar_ner_dej_hel_







(men från ALLA stränder?)


*


     och det är
   det där
lilla frågetecknet som
fortfarande plågar mej
           fortfarande är
        en hand
     i mitt
  bröst som

        aldrig tycks släppa greppet om

                    mitt hjärta
      format av frågetecknets fingeravtryck

   men jag tror
  inte för ett ögonblick
      på allt ditt prat
       om att det skulle vara

   "Moirernas papillarlinjer"

      som smyckar stjärnorna
   på mitt brösts himlavalv



   jag säger:
                   det är du.

det är spillror av dina vrak
   brottstycken av dina ord
en myllrande höstack av reminiscenser
   kvarlevor från Den Förgånga Tiden



    nej jag tror inte
   för ett ögonblick
      på allt ditt snack
       om att det skulle va

   "Moirernas papillarlinjer"

         som smyckar himmelen
och får mitt bröst att välva




   jag säger:
                 det är du

   (som slarvigt slabbar
    mina
fingeravtryck
    på ödets
               brottsplats)


*


p.s.

glöm inte bort
att släppa ut

håret

         ibland

d.s.