Jag brukar rita ditt namn på alla post-its som ligger utspridda på mitt skrivbord när jag pratar i telefon. Som om det skulle göra dig mer verklig och nära. Men jag vet att du inte ens kan känna det, eller gör du?

Jag brukar försöka sända små tankar till dig, teleparti tror jag det kallas, men når de någonsin fram? Om du bara fick dem så skulle du kanske förstå.

Åh vad jag önskar att du förstod.

I somras brukade jag sitta och rita ditt namn i sanden, som en stilla längtan att någon skulle se det, att Du skulle se det, innan vågorna skulle komma och skölja bort dig. Men inte ens mina fint byggda små sandmurar räddade dig från att dras ned av det brusande vattnet.

Det är även ungefär så som du gör med mig,
fast jag tror att jag redan har drunknat.

Om ändå bara vattnet hade varit lite varmare...

För usch vad jag fryser.