Jag stoppade den sista klyftan i munnen och kom på att jag nog borde köpa ägg också innan jag åkte hem. Jag hinner nog in i affär’n för att köpa ett flak sprättägg, tänkte jag samtidigt som någon stötte till mig i ryggen och apelsinklyftan for rätt ner i luftstrupen.
Den satt stenhårt.
Plötsligt förbyttes mitt uppstressade sinne till ett fullständigt lugn och allt gick i ultrarapid. Ganska komiskt faktiskt, ingen lade märke till något först utan med ett stressat kroppsspråk rörde sig alla i ultrarapid omkring mig.
Jag gjorde några halvhjärtade försök att hosta upp klyftan men den satte sig bara ännu mer fast. Luften började ta slut och armarna och fötterna domnade av.
Plötsligt kommer en tonåring med piercing i både läpp och ögonbryn sakta emot mig och ser mig i ögonen, jag förstår att hon ser mig.
Samtidigt som hon kommer emot mig så faller jag i hennes armar. När jag vaknar till igen står hon bakom mig med armarna runt mitt värkande mellangärde och apelsinklyftan sitter som fastklistrad på skyltfönstret till affären.
Jag vänder mig om för att tacka henne för mitt liv, då ler hon bara – och försvinner tillbaka in i folkvimlet – jag torkar bort apelsinklyftan från skyltfönstret och går in i affären.