Färglösheten och det söndriga i ett förfall .
eller är det just bara en egenskap som har blivit så förlegat att vi inte ens förmår oss att glo på varandras misär som om den blivit en del av vårt fängelse som vi delar i ensamhet och tystnad .
Jag hittar inte ens ett enda ord jag kan färgsätta längre där mina tanke och meningar ska få någon sorts betydelse. Att förklara vad jag hela tiden försökt säga och skriva till dig.
Kanske det är någonstans lika bra att låta kanonerna bli kalla och låta soldaterna få sova. så vi får en and paus att tänka för att sen ha energi att orka och bråka om ingenting och lite till. Där har vi mist vår sista charm tillsammans och den skönhet vi hade är sen för länge bort förlist och försvunnen .
Det är väl därför alla slut är som bäst dramatiskt med revolver mynningen
mot sitt huvudet. och fingret på säkringen och det långsamma ljudet av cylindern rullning. när den plötsligt stannar och man kan bara trycka av.
Men varför ska allt vara så mystiskt och spännande och svårt för då!!!
När det enda som betyder något att finnas där för någon .Som om jag inte fanns i din värd...,men det visste jag redan