Idag bestämde jag mig.
Jag bestämde mig för att jag nu
skulle göra slag
i saken
och ringa till solen.

Tyckte att jag hade en bra ursäkt.
Tänkte att om jag frågar
om jag får
fira dig.
Så kanske du kommer att
visa dig.
Låta mig få se dig.

Jag har ju faktiskt inte sett
dig stråla
sett ditt ansikte lysa
under hela denna långa mörka höst.

Någon måtta får det vara
med allt detta mörker.

Då jag just ska ta upp telefonen
mobiltelefonen
så glimtar det till
och du visar dig
visar dig helt plötsligt.

Förvånad
och nästan arg
för att jag inte han ringa dig
försvann min handlingsförmåga.

Och inte värmde du mig direkt
då du vandrade förbi
for förbi
med molnen på din sida.
Och låtsades
som om
att det inte var dag nu
utan ännu natt.

Och nu undrar jag
Var det ödet som sa åt mig
att jag kommer att bli döv
förlora hörseln
om jag ringer dig?
Likt
då jag blev blind
förlorade förståndet
den gången jag först tittade
på dig.