Lucia släckte mitt ljus
och jag godtog mörkret.
För där i dunklet
hittade jag ett eget hus
ett litet rum där inget var belyst.

Utan den minsta lilla gnista
vandrade jag sen omkring
och trodde
att jag nu var brandförsäkrad
och att inget mig kunde bränna.

En brännande het sommardag
dök dock lucia upp igen
och tittade på mig
med fotogen i sin blick.

Den eldsvådan som då uppstod
av bränslet i hennes ögon
slukade allt i sin väg
och brände ner ytterväggarna
i mitt eget hus.


Askan av den förkolnade rumsresterna
blåste sen ut ur mitt sinne
ut ur mig
i form av minnen
som fastande på skrivna blad
i stearinljusets sken.

Jag tvingades att titta in i ljuset igen
och
bländad av skenet
förstod jag inte på en gång
vad det var lucia ville säga mig
utan istället ville jag
bara krama om henne.

Först då Lucia
nu som då
gick ut ur rummet igen.
Förstod jag vad
hennes budskap var.

Att jag själv
skulle ha tänt ljuset
som hon släckte
och kunde göra det än.