\"Det finns inte där, väl. Gör det?\"
Frågade hon utan att vända sig om och fanns det inga frågor kvar att ställa eller så visste hon inte bara vad hon skulle säga. Vem av oss skulle vika. Vem av oss skulle finna en annan väg. Var det bara tiden kvar till att avgöra våra öden, som ett löv i höstvinden?
Hade uppgivenheten tagit över våra liv och släppt taget om det givna. Det underbart ouppnåliga som en gång var vårat gemensamma mål. Hade nu singlat ner till marken utan att någon kanske ens försökt fånga det. Den där känslan...sånär. Så odefinerbara misstag för något som en gång liknade kärlek men kanske bara var stundens fascination över tidens allvar och impulsiva övning i den oförskräckta lilla tillvarons tillfällighet... Men vi gav upp redan då. Utan att fundera eller vända oss om. För det finns inte längre någon tid för oss att älska...